Uppsnärjd i det blå.

Solen skiner över Stockholm och solens hettande strålar gör att folk har övergett vinterjackan och strosar runt barbent. Mår fantastiskt fint. Harf haft en fin dag med min finaste vän Lisa. Vi åt lunch i trädgården, köpte glass och satt i en park och kollade på konstiga människor och coola kids åkandes på sina skateboards. Sen strosade vi runt i himmelriket a.k.a Matton. Där sa mamma att jag fick plocka på mig en korg med sånt jag behövde inför mina arbetsprover och hon är världens bästaste människa. Sen kom hon och mötte upp oss, betalade och gav mig ett påskägg. Så fick både Posca-pennor och påskägg. Härliga tider.

Nu ska jag möta upp min syster, Cissi, Fredrik och Gustav och sen ska vi åka spårvagnen mot Cirkus och se min Gud. Var ett tag sen jag såg honom och det bara sprätter i hela kroppen. Min karl sa kommenterade på fejjan förut att Stockholm blir aldrig hans stad och ja, det stämmer. Men jag ska njuta var eviga minut och jag vet att ni är avundsjuka - stockholmare som götelaborgare.

fred ut.

Sitter och flundrar på vad jag ska söka in till i höst, för plugga - det vill jag! Lutar mest åt Göteborgs konstskola KV men då måste jag verkligen ta det seriöst och börja med arbetsproverna nu. Man ska lämna in högst 8 stora vita ark med arbetsprover och har inte liite panik för det. Ska jag våga eller inte våga satsa?

Igår somnade jag på en blöt kudde, tårarna kunde liksom inte sluta falla längs mina kinder. Mådde dåligt hela dagen igår och kände mig som ett känsligt hormonmonster. Såg North Country och grät. Pratade med mamma och grät ännu mera. Ville att hon skulle stryka min panna, torka mina kinder och säga att allt kommer lösa sig.

Vad ska man göra idag? Jag mår fortfarande illa typ och det regnar - great success. Borde åka till Borås och ta alla mina sista saker men 100-bussen är den sista jag vill sitta på när det känns som jag ska spy.

Tjenare mannen!

Lilla Borås var ingen stad för mig och pga omständigheter som jag inte kan nämna i bloggen flyttar jag nu härifrån. Mina tankar och känslor om detta?

Först blev jag ledsen såklart men nu känns det rätt skönt för jag har inte trivts så speciellt bra i den här staden, kanske därför jag spenderat mestadels av tiden den senaste månaden i Tjöteborg. Planen från början har alltid varit att flytta till goa götet och nu, lite tidigare än vad jag förväntade, blir drömmen sann. No more Knalleland, no more värdelösa busstidtabeller och NO MORE NETTO! Kommer sakna Johanna och Alex - fast Alex ska ju fly Borås hon med så det är väl tur de - annars hade det blivit sjukt ensam här.

Fiskarna får bo kvar hos Zofie, men jag får väl komma och hälsa på de 4 lite då och då om jag är wilkommen.
Nu håller jag på att packa mitt pick och pack och eftersom det sker en förändring i mitt lilla liv sker det ännu en till - fast här på bloggen. Eftersom jag stått för 90 % av inläggen väljer jag att fortsätta med den själv helt och hållet så för er som mer tycker om det Zofie skriver får tjata på henne att skaffa en egen blogg - simple as that!

Nu har jag inte tid med bloggeriet!
Back to packing.

Simma lugnt!

Så, då var det lill-lördag - härliga tider! Sitter med Johanna och Adele, dricker rödtjut och pratar sex. Inte sån dålig onsdagkväll vill jag lova. När jag kom hem till Johanna insåg jag att jag inte ätit någon middag - great success. Så hon langar fram wasaknäcket Havre. Havre+vin+sex-talk= klad hest. Nu har jag i alla fall lite i magen och hoppas att jag inte rultar hem. Dog inte med mig leget, oh förlåt menar passet eftersom jag vet att Johanna är en partysugen jevel och jag har inte råd att gå ut ikväll.

Imorn ska jag åka till Varberg för första gången och ska bli fint att se hav igen.



F M beautiful.

Ha det gött - haaaj!

Redan på Roslagsbanan började tårarna rinna och de fortsatte rinna under hela dagen. Begravningen var väldigt fin, men tung. Men en liten tjej som var där gjorde dagen lite lättare, för alla tror jag. Mitt kusinbarn Maya, som åkt ända från Los Angeles fick alla att le en dag som denna. Hennes tindrande vackra ögon gjorde så mitt hjärta smälte.



Nu ligger jag hemma. Helt matt och tom. Mina tankar går till mina fyra underbara och starka kusiner och det var fint att se dem igen. Mamma lagar middag till mig och sen kör hon mig till Arlanda Express. Väl på Landvetter blir jag hämtad och i Majorna ska jag krypa upp i Marcus famn och mysa med Zune.

Fridens liljor.

Tove

Det är inte strömmen av tårar jag är rädd för när jag kommer sitta där på träbänken i kyrkan. Inte mötet med mina kusiner i sorg. Rädslan som rör sig i min kropp är inför mötet med min farmor. En person som varken funnits där eller varit en förebild för mig under min uppväxt. Kommer inte ihåg. Kommer inte ihåg när jag träffade henne senast. 10 år sen? 15 år sen? Jag måste hålla lugnet. Hålla det där lugnet. Men ilskan är så stor. Hade behövt henne där. Som stöd. Hon har ingen aning. Inte den blekaste aning om all skit och trauman jag fått gå igenom. Min kusin sa igår att hon är jättesnäll och att hon bryr sig. Men om hon är det skulle hon ta hand om alla sina barnbarn och inte utesluta tre. Andas. Andas. Andas.