Uppsnärjd i det blå.

Men du sover ju, du hör ju inte på, en du sover ju, du hör ju inte på..
”Dom måste lära sig gå”, det är vad folk säger när det är vi två.
Vi måste härifrån, den här stan drar ner oss till botten av ån.
Och dekadensen är hård, alla mina vänner har gett upp sömn.
Dekadens är så svårt, och jag har aldrig fångat en enda dröm.
Och jag står framför spegeln, jag vill förändra allt, och allt som jag ser i den.
Du har vart ute i världen i flera år,när jag stanna på mitt rum och såg dagarna gå.
Så uppsnärjd i det blå.
Prinsessan Eva, i nylackerade skor. Hon är min vän.
Eva, jag hänger mig för kärleken.
"Var inte så högtidlig, du med din dramatik och stesolid"
Men en dag kommer jag och du, verkligen bli gamla.
Men jag älskar dig nu.
Jag har aldrig sett nån så, uppsnärjd i det blå.

Dum av dig

Igår gjorde jag något väldigt väldigt dumt. Typ bara sådant man ser på TV och tror aldrig skulle hända någon i ens närhet, men så hände det mig. Fick åka ambulans akut in till St Görans där jag fick dropp, ekg-sladdar fästa över halva kroppen och nålar stuckna lite varstans. 

Men nu är jag hemma. Fast med ett brustet hjärta.

Jag blir så dum av dig.

:(

Jag finns alltid här!

Nämen?:( Vad har hänt? Många kramar Sophie

Vad gulligt! Tack så mycket :)!