Uppsnärjd i det blå.

Men du sover ju, du hör ju inte på, en du sover ju, du hör ju inte på..
”Dom måste lära sig gå”, det är vad folk säger när det är vi två.
Vi måste härifrån, den här stan drar ner oss till botten av ån.
Och dekadensen är hård, alla mina vänner har gett upp sömn.
Dekadens är så svårt, och jag har aldrig fångat en enda dröm.
Och jag står framför spegeln, jag vill förändra allt, och allt som jag ser i den.
Du har vart ute i världen i flera år,när jag stanna på mitt rum och såg dagarna gå.
Så uppsnärjd i det blå.
Prinsessan Eva, i nylackerade skor. Hon är min vän.
Eva, jag hänger mig för kärleken.
"Var inte så högtidlig, du med din dramatik och stesolid"
Men en dag kommer jag och du, verkligen bli gamla.
Men jag älskar dig nu.
Jag har aldrig sett nån så, uppsnärjd i det blå.

Mot min fristad

Igår somnade jag på en blöt kudde, tårarna kunde liksom inte sluta falla längs mina kinder. Mådde dåligt hela dagen igår och kände mig som ett känsligt hormonmonster. Såg North Country och grät. Pratade med mamma och grät ännu mera. Ville att hon skulle stryka min panna, torka mina kinder och säga att allt kommer lösa sig.

Känner att jag behöver komma iväg några dagar. Bara vara. Vakna till måsarnas skri och känna doften av havet, ta långa promenader längs stranden och njuta av tystnaden. Njuta av att vara på landet innan norrmännen och alla campare invaderar. Behöver det. Rensa tankarna. Få ny energi.

Får se om Marcus vill följa med eller inte, tror Zune skulle älska att springa runt och jaga frisbee på tomten eller galoppera i vattenbrynet på stranden. Annars åker jag till Resö själv med mina pennor och tavlor. Gå till Tempo och sitta och snacka skit på stentrappen med butiksägaren Johan, gå ner till hamnen och hälsa på fiskargubbarna och knäppa massa bilder på vackerheten som finns på Resö. Hoppas också på att kunna få träffa älskade Johanna och ta en promenad med Noel.

Snart. Är. Jag. Där.

Hör bara av dig så ses vi :)

Puss