Uppsnärjd i det blå.

Den gör ont. Den kan vara så fruktansvärt fin men nu gör det bara bara ont. Den kan få alla dina tankar och känslor ur balans. Få dig att sväva på gayigt pastellfärgade moln. Men sen kan den göra så fruktansvärt ont. En person som betyder så otroligt otroligt mycket för mig och aldrig fått mig att känna mig så fin, lycklig och vacker kan jag inte fortsätta träffa. Vill. Går inte. Smärta. Har ni någonsin haft så ont i bröstet så det känns som allt bara ska brista? Jag har haft den flera gånger när jag blivit sårad. Av killar som lämnat en för någon annan, av ex som varit otrogna och sviniga, av en semesterflirt som inte alls är den där fina när man kommer hem. Många olika människor kan såra en. Fast den här personen har inte sårat mig. Långt ifrån. Den får mig att skratta, att le, att göra galna saker, att gråta, att känna mig trygg och älskad. Men. Den jag är kär i kan jag inte längre träffa och jag var med på spelets regler från dag 1, den dagen när den storma in i mitt liv och vände allt upp och ner på allting. Allt skedde så snabbt och jag är en glad och lycklig Tove när jag håller din hand. Ville inte släppa taget om den idag. Vet att du läser det här och vet du vad? Du kommer alltid finnas i mitt hjärta och ingen annan har fått mitt hjärta att le lika stort. / tove.