Uppsnärjd i det blå.

Men du sover ju, du hör ju inte på, en du sover ju, du hör ju inte på..
”Dom måste lära sig gå”, det är vad folk säger när det är vi två.
Vi måste härifrån, den här stan drar ner oss till botten av ån.
Och dekadensen är hård, alla mina vänner har gett upp sömn.
Dekadens är så svårt, och jag har aldrig fångat en enda dröm.
Och jag står framför spegeln, jag vill förändra allt, och allt som jag ser i den.
Du har vart ute i världen i flera år,när jag stanna på mitt rum och såg dagarna gå.
Så uppsnärjd i det blå.
Prinsessan Eva, i nylackerade skor. Hon är min vän.
Eva, jag hänger mig för kärleken.
"Var inte så högtidlig, du med din dramatik och stesolid"
Men en dag kommer jag och du, verkligen bli gamla.
Men jag älskar dig nu.
Jag har aldrig sett nån så, uppsnärjd i det blå.

Jag är kär..

..i Göteborg.

Mår så så mycket bättre här på västkusten än vad jag gjorde i Stockholm.
Alla fina nya vänner, miljön, havet, gatorna, affärerna, vänligheten, alla goa göteborgare,
alla snygga göteborgare, alla coola odryga göteborgare, arkitekturen, jaa..till och med vagnarna gillar jag mer.
Lämnat jobbiga saker bakom mig nu. Kärlekar som gjort ont. Ser med friska ögon på framtiden.
Å en sak vet jag, vill att min framtid ska vara här på västkusten bland måsarnas skri.