Uppsnärjd i det blå.

Men du sover ju, du hör ju inte på, en du sover ju, du hör ju inte på..
”Dom måste lära sig gå”, det är vad folk säger när det är vi två.
Vi måste härifrån, den här stan drar ner oss till botten av ån.
Och dekadensen är hård, alla mina vänner har gett upp sömn.
Dekadens är så svårt, och jag har aldrig fångat en enda dröm.
Och jag står framför spegeln, jag vill förändra allt, och allt som jag ser i den.
Du har vart ute i världen i flera år,när jag stanna på mitt rum och såg dagarna gå.
Så uppsnärjd i det blå.
Prinsessan Eva, i nylackerade skor. Hon är min vän.
Eva, jag hänger mig för kärleken.
"Var inte så högtidlig, du med din dramatik och stesolid"
Men en dag kommer jag och du, verkligen bli gamla.
Men jag älskar dig nu.
Jag har aldrig sett nån så, uppsnärjd i det blå.

Det som göms i snö..

Nu ska jag och syster göra tacos. Inte ätit det sen dackefejden typ och jag älskar det. Sen är vi ashungriga också för vi har röjt bland alla mina saker som galningar. Slängt och sorterat kläder till 2nd hand. Så nu är jag stolt över mig själv! Jobbigast var att gå igenom den där blåa påsen. Den där IKEA-påsen. Den påsen jag velat fötränga men liksom inte kunnat. Det är som om den har legat där och bara väntat på mig.  

Efter aborten ville jag egentligen bara slänga den, men ja kunde bara inte. Det är inte det att jag är den där sork-tove som gillar att spara på saker, eller "container-tove" som mamma käckt kallade mig när jag var yngre. 

Men när jag tittade på alla pyttesmå bodys och små mössor och strumpor hade jag inte mage att låta dom ätas upp av den illaluktande sopbilen.

Så nu sitter jag här med massa babykläder.

Ska försöka lämna tillbaka vissa eller skänka andra. Fast vissa plagg är för speciella för att ge bort. Typ som den här lilla strumpan..

..kan..bara..inte.