Uppsnärjd i det blå.

Men du sover ju, du hör ju inte på, en du sover ju, du hör ju inte på..
”Dom måste lära sig gå”, det är vad folk säger när det är vi två.
Vi måste härifrån, den här stan drar ner oss till botten av ån.
Och dekadensen är hård, alla mina vänner har gett upp sömn.
Dekadens är så svårt, och jag har aldrig fångat en enda dröm.
Och jag står framför spegeln, jag vill förändra allt, och allt som jag ser i den.
Du har vart ute i världen i flera år,när jag stanna på mitt rum och såg dagarna gå.
Så uppsnärjd i det blå.
Prinsessan Eva, i nylackerade skor. Hon är min vän.
Eva, jag hänger mig för kärleken.
"Var inte så högtidlig, du med din dramatik och stesolid"
Men en dag kommer jag och du, verkligen bli gamla.
Men jag älskar dig nu.
Jag har aldrig sett nån så, uppsnärjd i det blå.

Ljusglimt i det mörka.

Redan på Roslagsbanan började tårarna rinna och de fortsatte rinna under hela dagen. Begravningen var väldigt fin, men tung. Men en liten tjej som var där gjorde dagen lite lättare, för alla tror jag. Mitt kusinbarn Maya, som åkt ända från Los Angeles fick alla att le en dag som denna. Hennes tindrande vackra ögon gjorde så mitt hjärta smälte.



Nu ligger jag hemma. Helt matt och tom. Mina tankar går till mina fyra underbara och starka kusiner och det var fint att se dem igen. Mamma lagar middag till mig och sen kör hon mig till Arlanda Express. Väl på Landvetter blir jag hämtad och i Majorna ska jag krypa upp i Marcus famn och mysa med Zune.

Fridens liljor.

Tove