Tomhet.
Det är inte strömmen av tårar jag är rädd för när jag kommer sitta där på träbänken i kyrkan. Inte mötet med mina kusiner i sorg. Rädslan som rör sig i min kropp är inför mötet med min farmor. En person som varken funnits där eller varit en förebild för mig under min uppväxt. Kommer inte ihåg. Kommer inte ihåg när jag träffade henne senast. 10 år sen? 15 år sen?
Jag måste hålla lugnet. Hålla det där lugnet. Men ilskan är så stor. Hade behövt henne där. Som stöd. Hon har ingen aning. Inte den blekaste aning om all skit och trauman jag fått gå igenom. Min kusin sa igår att hon är jättesnäll och att hon bryr sig. Men om hon är det skulle hon ta hand om alla sina barnbarn och inte utesluta tre.
Andas. Andas. Andas.
Kommentarer
Trackback
